Från halvårsskiftet tar Cypern över ordförandeklubba i EU. Cypern är sedan 1974 delat i en grekcypriotisk del – kontrollerad av den erkända cypriotiska regeringen – och en turkcypriotisk del, som sedan 1983 kallar sig Turkiska republiken norra Cypern (TRNC) och bara erkänts av Turkiet. På den norra sidan befinner sig c:a 20-30 000 turkiska trupper, medan en avsevärt mindre grekisk styrka är stationerad på den södra delen av ön.
Konflikten är tämligen komplicerad, och ingen sida har folkrätten helt på sin sida, även om de största felgreppen gjorts av Turkiet.
Cypern bildades 1960 genom två avtal i London och Zürich, vilka inbegrep också Storbritannien (kolonialmakten) samt garanterna Grekland och Turkiet. Det skulle råda en maktfördelning mellan de två befolkningsgrupperna (grekcyprioter c:a 4/5, turkcyprioter c:a 1/5). Grekcyprioterna försökte 1963 riva upp denna överenskommelse, och oroligheter uppstod som ledde till massakrer och övergrepp på främst turkcyprioter. För att upprätthålla freden och i praktiken också skydda fr a turkcyprioterna bildades år 1964 FN-styrkan UNFICYP, som fortfarande är kvar.
1974 genomfördes en statskupp på Cypern och kuppmakarna försökte förena Cypern med Grekland (Enosis). Som svar på detta invaderade Turkiet och ockuperade först en liten del och sedan 36% av ön. Grekcyprioter flydde från den ockuperade delen söderut och turkcyprioter flydde (i betydligt mindre antal) från den regeringskontrollerade delen. Statskuppen slogs ner efter några dagar, och i kölvattnet av dessa händelser fick f ö även militärjuntan i Grekland avgå och bereda vägen för demokrati. År 1983 utropades TRNC , varpå säkerhetsrådet deklarerade att utropandet var olagligt och inte skulle erkännas.
Försöken att hitta en lösning på den cypriotiska frågan har pågått länge, och pågår fortfarande. År 2004 la Kofi Annan fram en omsorgsfullt utarbetad plan som skulle ha skapat en Bosnien-liknande struktur för ön: en lös federation med två delstater. Turkcyprioterna sa ja och grekcyprioterna sa nej. Kort därefter blev Cypern medlem av EU. Detta stärkte förstås den erkända grekcypriotiska regeringens position ytterligare, vilket nog inte underlättat försöken att hitta en lösning.
Man kan folkrättsligt konstatera att TRNC är en illegal stat och att Turkiet därför är en ockupationsmakt med ansvar för den norra delen av ön. Vidare har ett stort antalgrekcyprioter med mark på den norra delen rätt till ersättning för sin exproprierade mark, som Europadomstolen konstaterat i det viktiga Loizidou-fallet. (Många av dessa fastighetsägare vill dock hellre ha tillbaka sin egendom än få ersättning.) Dessutom finns ett stort antal bosättare från det turkiska fastlandet på den norra delen av ön, vilket strider mot artikel 49 i IV Genevekonventionen, precis på samma sätt som bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem.
Å andra sidan har den grekcypriotiska sidan aldrig velat erkänna den rädsla som många turkcyprioter har för att s a s behärskas av den grekcypriotiska majoriteten, och rädslan för att uppslukas av Grekland stärktes förstås genom kuppen 1974. Man kan mycket väl hävda att den första turkiska invasionen 1974, som skedde som ett svar på den grekcypriotiska statskuppen, var förenlig med Turkiets rättigheter som garant till det avtal som gjorde Cypern självständigt år 1960. Det går dock inte att rättfärdiga det faktum att Turkiet sedan ockuperade 36% av ön.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Cypernfr%E5gan" rel="tag">Cypernfrågan</a>, <a href="http://bloggar.se/om/turkcyprioter" rel="tag">turkcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/grekcyprioter" rel="tag">grekcyprioter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Annanplanen" rel="tag">Annanplanen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/TRNC" rel="tag">TRNC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar