lördag 10 september 2011

Förändrades folkrätten av 11 september?

(Jag har lagt till en sjunde punkt.)
Ja, och huvudsakligen till det sämre (se särskilt p 4-6 nedan). Utan att ge ett fullständigt svar på frågan, här några noteringar:
1. Det uppstod direkt efter attackerna ett slags konsensus om att ett väpnat angrepp i FN-stadgans mening kunde begås också av en icke-statlig aktör. Det var redan tidigare klart att en stat kunde angripa en annan genom ombud (“the sending … of armed bands” enligt FNs definition av aggression). Det nya var att flera stater nu verkade mena att den icke-statliga gruppen själv kunde vara angripare. Enligt konventionell folkrätt skulle man ha kunnat hålla staten Afghanistan ansvarigt för 9*11, men USA anser sig vara i väpnad konflikt med al-Qaida och Taliban som organisationer.
2. Det blev också helt accepterat att inleda ett självförsvar efter det att en terroristattack avslutats, i vart fall om denna attack kunde sägas ingå i en pågående kampanj. USA och Israel hade redan tidigare svarat på terroristattacker med militära medel (USA t ex mot Libyen 1986), men det hade varit kontroversiellt.
3. Föregripande självförsvar blev mer accepterat. USA angrep Irak 2003 i vad de allra flesta jurister menade var ett olagligt förebyggande självförsvar, dvs ett självförsvar som ägde rum långt innan det förväntade angreppet satts igång. Irak hade ju inga direkta planer på att angripa vare sig USA eller något annat land, men USA menade (felaktigt, visade det sig) att Irak hade massförstörelsevapen som kunde användas i ett angrepp. Även om angreppet på Irak fördömdes av de allra flesta kan man ändå säga att det s a s flyttade tyngdpunkten i debatten. Fram till 2003 hade det varit högst kontroversiellt huruvida en stat får ingripa föregripande, dvs när ett anfall är omedelbart förestående. Föregripande blev nu mer accepterat, vilket bl a visade sig i diskussionerna inför FNs toppmöte 2005. I generalsekreterarens rapport, In larger freedom, står:
124. Imminent threats are fully covered by Article 51, which safeguards the inherent right of sovereign States to defend themselves against armed attack. Lawyers have long recognized that this covers an imminent attack as well as one that has already happened.
Man får nog säga att antalet jurister, och stater, som accepterade att självförsvar gäller även vid en “imminent attack” inte var så markant före 11*9.
4. Säkerhetsrådet började “lagstifta”, dvs införa regler som handlar inte bara om en specifik situation utan som skall gälla alltid och för alla. Den första resolutionen av detta slag, resolution 1373, införde bl a finansiella sanktioner mot terrorister. Det har sedan kommit fler beslut, bl a för att hindra spridning av massförstörelsevapen. Många folkrättsjurister, inklusive jag, anser att detta går utanför säkerhetsrådets mandat enligt FN-stadgan, men besluten har accepterats av staterna, vilket kan betyda att vi har fått en sedvanerättslig utveckling av FN-stadgan.
5. En annan tendens har varit att bekämpning av terrorismbrott prioriterats på bekostnad av andra internationella brott. Denna tendens fanns redan tidigare, eftersom staternas förpliktelserna att samarbeta för att förhindra och beivra terroristbrott alltid har varit starkare och mer precisa än förpliktelserna att beivra t ex krigsförbrytelser och andra brott som ofta begås av statsföreträdare. Denna obalans har varit särskilt frapperande i de segslitna diskussionerna om en global anti-terroristkonvention; en av tvistefrågorna har varit just om stater kan begå terrorism i konventionens mening. Detta hindrar dock inte att även bekämpandet av mer “traditionella” internationella brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser stärkts; åtalet mot Kadaffi är ett aktuellt exempel.
6. Precis som säkerhetsrådet – som ju kan ses som en slags världsregering, fast med begränsade befogenheter – tog sig mer makt efter 9*11 skaffade sig många nationella regeringar ökade maktmedel, inklusive övervakning och möjligheter att frihetsberöva utan rättegång. Detta gav upphov till en intensiv debatt om mänskliga rättigheter, och Europadomstolen har slagit ner på en del av dessa åtgärder. (Se t ex Case of Gilland and Quinton v. the United Kingdom, som man kan söka efter här.)
7. Gränsen mellan kombattanter (stridande) och civila började ifrågasättas, genom att USA betraktade al-Qaida och Talibankrigande som "olagliga kombattanter" (jfr Guantanamo). Amerikanerna hade fel i sina slutsatser, men det fanns visst fog för att diskutera denna gränsdragning, och detta resulterade i en studie av Internationella rödakorskommittén m fl (se här).
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/terrorism" rel="tag">terrorism</a>, <a href="http://bloggar.se/om/11+september" rel="tag">11 september</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvf%F6rsvar" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

Inga kommentarer: